 |
| |
Tack för mig
[2009-04-20]
Jag kom till Kristianstad när man precis hade gått upp i ettan efter ett par år på bakgården. Jag kom med en härlig positiv känsla för klubben och det kändes perfekt att flytta hem igen för att närma mig familjen igen efter 12 år på vift. Samt att få representera min moderklubb. Mina första A-lagsmatcher för KIK gjorde jag som 14-åring, då med Göran Malmström som tränare. Han lyckades med bragden att ta upp KIK i gamla tvåan. I stort sett hela det "70-laget" som han följt under lång tid och hela vägen upp i a-laget. Spelare som Per Schlyter, Fredrik Malmström, Roger Persson mm. Gamla legender som gjort mycket för KIK. Framförallt Roger Persson som under hela sin karriär spelat i KIK.
Jag själv flyttade redan som 16-åring till Malmö och spelade där i tre år. Fick även några matcher i elitserien. Det var en rolig tid. Att få spela med jämnåriga som hade samma mål och intresse. Vi lyckades med bedriften att vinna J-20 Superelit tre år i rad. Dock lyckades vi bara att ta ett silver och ett brons i SM-slutspelet. När de åren var förbi var jag på väg att flytta hem till Kristianstad igen, men spel i högre sammanhang lockade och till slut hamnade jag i Mörrum och gamla ettan(nuvarande allsvenskan). Där stannade jag i 9 år och har både dystra och fantastiska år. Men mest fantastiska år. En liten klubb som i över 20 år höll till i näst högsta serien. När vi tillslut inte orkade hålla oss kvar i allsvenskan, på grund av att man skulle banta antalet lag i serien, valde jag att flytta hem till Kristianstad igen. Första året i Kristianstad var otroligt kul. Jag spelade med Fredrik Ronström och Niclas Alriksson. Vi låg långt och länge tvåa i serien för att efter en skadefylld höst åka ner ett par placeringar. Andra året lyckades vi nå play-off och spelade långt in på våren. Därefter började föreningen uttala att en hårdare satsning skulle göras mot allsvenskan. Detta fick helt motsatt effekt. Vi lyckades med nöd och näppe att ta oss till play-off mitt tredje år. Med sparkad tränare på hösten. Sparkad tränare kom tillbaka. Rena cirkusen. Denna sista säsong, som även den blev ett totalt fiasko. Ett bra lag på pappret med spelare med meriter och spel i högre sammanhang lyckades vi inte leva upp till förväntningarna.
Jag kommer dock att minnas de första två åren här i KIK med Jari Laakonen och Billy Eriksson som tränare. Två goa gubbar som hade två sidor. När det väl var match så var det full fokus och efter matchen hade de en mer avslappnad stil. Fredrik Ronström med fantastiska händer. Det hade Daniel Jabobs med. Fast utan klubba. Jädra va han nitade Olofströmskillen i sin sista match i serien det året han var här. Niklas Alriksson som trots sin ålder körde på som om han var yngst i laget. Eller varför inte minnas play-off mot elitserien med Mörrum. Vi mötte för övrigt Björklöven. Det skall jag ta med mig som hockey pensionär. De roliga minnena.
Jag själv kommer nu att ta ett steg åt sidan för att släppa fram yngre förmågor. Hur min idrottsliga framtid kommer att se ut, kan jag inte svara på. Det är ju lite upp till KIK med. Det är kanske inte läge att göra en Jörgen Jönsson. Jag skulle absolut inte vilja släppa hockeyn helt. Tränare har jag alltid velat bli. Att utveckla yngre förmågor hade varit roligt. Det är väl lite av ett sparkapital för att få det hela att gå runt, allra helst i dessa tider då besparingar är ett faktum.
Vad gäller nästa säsong tror jag absolut att det kommer att gå bra. Man får nu chansen att satsa på en föryngring och det är inte fel. Den borde kanske ha gjorts för två år sedan. Det är alltid lätt att vara efterklok. Med Per Ljusteräng vid rodret kommer han att kunna forma spelarna för att ha en bra grund att stå på när väl serien sätter igång. Per har en tydlighet som är lätt att ta till sig och det är viktigt i föryngringstider. Tuff ekonomi och bantade budgetar gäller inte bara KIK utan även andra lag och företag i Sverige. Men jag tror, att kan man hitta unga hungriga guldklimpar så kan det här gå bra och bära frukt för framtiden. Dock skall man inte ha förhoppningar på allsvenskan, för vägen dit är alldeles för krokig och tuff. Men om ett par år kan man återigen ta upp det målet. Först och främst måste J-20 laget ta sig upp och tillbaka i eliten igen för att kunna bidra med nya egna produkter som i framtiden kan göra många glada från läktarplats.
Jag hoppas även att en ny supporter förening kan ta över efter Green Lions. Legion 044 kan säkert ta vid och bli en ny officiell supporterklubb. Viktigt bara att man fokuserar på att stötta föreningen och spelarna även när det går tungt. Det tror jag Ni kan. Hade varit roligt med lite maffiga tifon som man kan njuta av under nästa säsong. Ett maffigt intro tillsammans med ett storslaget tifo skulle få ståpälsen att framträda match efter match.
Härmed tackar jag för mig och hoppas att vi ses på läktaren nästa säsong. För jag kommer garanterat att vara där. |
| Daniel Hållström
|
| |
| |
